|
MÖT NÅGRA AV FÖRLAGETS FÖRFATTARE OCH UPPDRAGSGIVARE » Björn Kopf
Björn Kopf skrev om balttyskarnas öde med sin egen släkt som fond
(Foto Christer Jonson)
I branschtidningen Svensk Bokhandel får vi möta Björn Kopf i hans debutantporträtt:
Dit vinden bär oss. Balttyskarnas exodus, en släktkrönika
Den som har upplevt kriget med den egna kroppen glömmer det aldrig.
Min far René var balttysk guldsmedsson och civilekonom från Reval. Min mor Karin var möbelhandlardotter från Visby. De byggde ett hem i Reval, fick en dotter, och räknade med ett lyckligt liv där. Men 1939 delade Hitler och Stalin upp Östeuropa mellan sig i ett hemligt avtal. Balttyskarna erbjöds flytta till det av Tyskland nyerövrade västra Polen. 84 000 balttyskar, bland dem hela min estländska släkt, flyttade till det nya landet Warthegau. Jag föddes 1940 i den polska staden Posen (Pozna?).
I Tyskland blev balttyskarna Eingebürgert, naturaliserade tyskar. Estland och Lettland blev sovjetrepubliker och vi var alla fast i Tyskland. Vi hade det tidvis bra när min far byggde upp sin kyltekniska firma för andra gången. Inför Tysklands anfall på Sovjetunionen behövdes balttyskarnas språkkunskaper, och de inkallades. Min far blev vicechef på de estniska öarna och mamma fick klara sig själv i villan vi till slut fick disponera. En hjärtegod polska, som hette Sofia, blev vår hemhjälp och räddning. För oss barn blev hon som en mamma när Karin tog papparollen. Resa till Sverige fick vi inte.
Krigets bombningar och en dramatisk flykt västerut har jag upplevt som femåring. Vi kom till Sverige med De Vita Bussarna en månad före krigsslutet. Hos mormor och morfar i Visby läktes trauman och jag lärde mig gotländska av barnen på gården. Min far var krigsfånge hos tjeckerna. Med tur och UD:s hjälp lyckades Karin få honom fri. Efter en olycklig tid som anställd byggde René upp sin kyltekniska firma för tredje gången och denna gång fick han behålla det han skapat.
Jag blev arkitekt vid tekniska högskolan i Zürich och gick ut bland de bästa i min årskull. Zürich var en högborg för psykiatrin och jag gick i terapi. Jag tyckte länge att jag haft en normal barndom, men återupplevde den smärtsamma separationen från min ”mamma” Sofia. Jag ville förstå min barndom, men det var komplicerat. Karins 70 bevarade brev från Posen till Visby, kombinerade jag kronologiskt med hennes minnen inspelade på tjugo band. Tillsammans med den historiska bakgrunden, släktens berättelser och egna minnen blev det ett sätt för mig att förstå vad som hände.
Jag gjorde karriär som stadsarkitekt och senare planchef på Gotland. Men min obearbetade barndom gav mig ingen ro. Jag trivdes inte som kommunanställd, sa upp mig och förvaltade familjens industribyggnad i Jönköping. När jag sålt den fanns tid att sammanfatta.
Min släkts historia är också berättelsen om balttyskarnas öde. Denna urgamla kulturbärande minoritet var i Estland och Lettland vad finlandssvenskarna varit för Finland. Nu är den upplöst och spridd över hela världen. Historien om balttyskarnas exodus är oberättad i Sverige. Med originaldokument förklarar jag det dramatiska skeendet i vårt närområde.
Jag har skrivit mig fri från mitt trauma.
|
|
|
